Text

Ryskakyssarur
RYSKA KYSSAR, 2012

Första gången de sågs, Maire och Eino, var just då hon stått på huvudet i potatislandet. Det var vad hon tänkte efteråt, att det första han sett av henne var rumpan i vädret, jisses så genant. Bara ibland syntes han till, ynglingen som hennes blick drogs till i ett enda tyst gallskrik av längtan fastän hon ännu inte riktigt visste efter vad.
1pHela långa hösten och vintern som följde hade hon ögonen på honom utom vid de tillfällen han upptäckte henne, för då tittade hon bort.
1pHan var tjugo år, det visste hon och det skrämde, för själv var hon sexton. Han var vuxen, och vad det kunde innebära, det vågade hon inte ens tänka på.
1pHan var en rakryggad yngling med ljust hår, rak näsa som en aristokrat (vilket han antagligen inte var trots allt), mjuk mun, fast det visste hon ju inget om egentligen, och bestämd haka med skymten av en grop.
1pVackrare än Rudolph Valentino på film.

Hon sneglade genom höstens dimmor och vinterns snöglopp, genom vårens spetsskira spirande och sommarens hetta.
1pNu hade Maire hunnit fylla sjutton, å andra sidan var Eino redan tjugoett. Det var ännu farligt. Men han bjöd upp henne till dans var lördagskväll sommaren igenom, bara en sådan sak. Han hade lagt märke till en jänta som hon, löjligt ung men brinnande (tänkte hon prompt) och kanske att han till och med redan vid sin relativt unga ålder insett att åldersskillnaden krymper vartefter tiden går (hoppades hon), så att endera året skulle de kunna mötas jämbördigt.
1p– Får jag lov?
1p– Jo tack, sade hon, för nu hade hon växt till sig i frimodighet, åtminstone i tanken. Fråga mig om mer, ville hon säga. Be mig om vad som helst. Föreslå förlovning. Kyss min hand, min hals, min mun. Älska mig.
1p(Godegud, förlåt, amen.)
1pHon stirrade in i hans kavajklädda axel. Tyget var mörkblått. Det luktade rent. Hon vred sitt huvud för att nå hans hals över kragkanten och lyckades. Hans hud var len, hon tryckte näsan emot. Han doftade tvål. Hon nuddade med läpparna och rodnade skamlöst.
1p(Gudegud, stötta mig, amen.)
1pHan höll henne stadigt om ryggen men hon var ännu osäker på om det var ett ordinärt grepp, för hon hade dansat så sällan, eller ett intimt grepp.
1p(Godegud, förena oss, amen.)
1p– Du Maire, sade han mitt i en slowfox, när du blir myndig
1p– men jag är sjutton, kära du, avbröt hon honom och kunde dött för blundern med ”kära du”.
1p– Ja men då i alla fall, då tycker jag att vi gifter oss, helst innan. Vad säger du?
1pHon föll i gråt. ”Då tycker jag att vi gifter oss. Vad säger du?”
1p– Fall ner på knä, bad hon ömkligt. Du ska falla på knä, ska du inte det? Sedan ska du fråga ”Vill du gifta dig med mig?”. Så heter det, inte ”Vad säger du?”. Det måste gå riktigt till, du får inte skoja på det där viset.
1p– Jag skojar inte, sade han. Men jag har aldrig friat, hur sku’ man veta. Sluta tjorva nu, Maire. Vi vill ju ha varann. Vill vi inte?
1pDå tordes hon inte säga ”ja”, för det kändes som om allt ansvar för äktenskapets framgång i så fall vilat på henne. Istället sade hon att de kanske kunde förlova sig när hon fyllt arton nästa sommar (efter en höst, en vinter, en vår till, Herra Jumala) för det skulle möjligen hennes föräldrar gå med på.
1pHon hade ingen aning om vad hennes föräldrar egentligen kunde tänkas gå med på i den vägen, men det kändes tryggt att ha dem som förevändning.
1pHennes mor hade yppat absolut intet om förlovning eller äktenskap, om lust och olust, om nöjen eller förpliktelser.
1pSå mycket visste Maire, att hennes mor velat stanna kvar hemma i Norrbotten, att hon inte alls drömt om att emigrera och få delta i något revolutionsbygge. Men fadern trodde, och modern hade funnit sig och inordnat sig.
1pUtan tvång!
1pHustrun hade följt sin make utan tvång. Hon kunde ha stannat kvar, ty hon levde i ett fritt land som myndig medborgare, men hon hade valt att följa sin man.
1pDet var det enda Maire dittills visste om äktenskapets förpliktelser.
1p– Förlovning! for Sara-Lena ut, har du alldeles mist förståndet! Vi ska tillbaka hem. Vi ska återvända till Kiruna, pappa, du och jag. Älskade flickan min …
1pSara-Lena ömsom grät, ömsom bannade i en eländig sörja av förtvivlan. Hon sade att Eino kommit till världen som tsarrysk undersåte, och nu var Finland för all del fritt, men …
1p– Du får inte fästa dig vid nån här, varken finne eller ryss eller svensk heller för den delen. Du är alltjämt omyndig och under dina föräldrars beskydd. Glöm aldrig det ett enda ögonblick, Maire lilla. Innan du är giftasvuxen har vi lyckligen återvänt till Sverige. Det är mitt sista ord!
1pOch efter detta ord kom snyftningarna, mellan haranger av upptuktelser utspädda med fantasier om jollrande barnbarn som förgyllning på ålderns höst.
1pMen dit var det långt. Alltjämt sommar. Danser vid älven. Kyssar i skymningen. Och modern, som mindes, visste redan vem i detta uråldriga dansande som var vinnaren och vem förloraren.

(Ett par decennier senare.)

Det fanns de som sade att trettio miljoner människor dödats i Stalins läger, men det kunde väl inte vara sant. Det trodde inte Maire på fastän hon med egna ögon sett folk avrättas, uppställda på rad framför arkebuseringstruppen. Det hände säkert i vartenda läger, och värst lär det ha varit i Sibirien men det var förstås bara rykten så hur skulle man veta.
1pKanske var det enbart kriminella som skjutits. Hon ville tro det, att femtioåttorna skonats och sänts hem vartefter fastän hon visste att det snarast varit tvärtom, att förbrytarna fått löpa. Men det var hennes enda hopp om att kunna få återse de sina, detta att de oskyldiga benådats, så som det gåtfullt skett med henne själv.
1pMen det där hoppet fladdrade alltmer som en svag ljuslåga i korsdrag vartefter åren gick.
1pÄnnu hade inget svar kommit på hennes ansökan om utresetillstånd, ännu inte efter tio år trots att nya vindar blåste.
1pTio år.

För att lyckas måste hon först få sig tillsänt ett intyg från en släkting om att välkomnas på besök och att släktingen också lovade på heder och samvete att stå för sovjetmedborgarens välbefinnande under tiden i Sverige. Maire hade ingen sådan släkting. Hon prövade först med att tillskriva pastorsexpeditionen i Tärendö med en förfrågan om där ännu fanns någon avlägsen släkting till hennes far Viking Niva. Den som mottog brevet förstod varje oskrivet ord och sände en inbjudan med garanti om fritt vivre under vistelsen.
1pMed pappret översatt till ryska kunde Maire skaffa intyg från arbetsplatsen samt betala in 80 rubel i avgift på banken, varefter kallelsen från passbyrån damp ner. Efter sex månader kom utresetillståndet. Ytterligare 720 rubel skulle sättas in på banken. Intyg om befrielse från anställningen samt att hon var utskriven från bostaden krävdes för att passet skulle lämnas ut.
1pHon ägde inte 720 rubel. Då bet hon huvudet av skammen och tillskrev sin okända morfar, surgubben som sparkat ut hennes mor även om det såg ut som om modern hade gått självmant. Honom tillskrev Maire med bön om ett lån. Hon visste inte ens hans namn. Han hade under hennes uppväxt varit persona non grata. Till Sara-Lenas far skrev hon på kuvertet och sedan adressen, den kunde hon förstås. Något svarsbrev kom aldrig men pengarna fick hon.
1pHon grät. Kanske inte av lycka utan mer av förvirring som när man kämpat så länge mot ett mål att kampen blivit en normalitet. Att sluta kämpa bildar vakuum.
1pHon borde koka potatis tills Sonja kom hem och rensa fiskstjärten, skrapa moroten. Hon borde ta itu. Hon borde glädja sig och planera uppbrottet. Hon borde sprudla av energi.
1pMen kroppen var tungt orörlig. Tårarna torkade. Hon kände bara intighet. Det var så Sonja fann henne, vitblek och darrig.
1p– Är du sjuk?
1p– Vi ska resa till Sverige.
1p– Vad?
1p– Nej, jag vet inte. Först måste vi till Moskva för att köpa flygbiljetter på Intourist.
1p– Mamma! Sonja drog upp henne från stolen och dansade runt.
1p– Tro ingenting. Vi är inte ute än. Det finns tusen hinder. Tåget kan kopplas om och köra till Ural, tillbaka till lägret, till vad som helst. Ta inte ut glädjen för tidigt, min flicka.
1p– Stackars mamma. Sonja drog fingrarna över Maires magra kind. – Vi ska lyckas, sade hon övertygande, och i nästa ögonblick for hon runt i rummet uppspelt som en rusig. Hon var arton år, en vuxen och självförsörjande medborgare, med fasansfulla minnen från åren i lägret men ändock obruten och hänryckt av ungdomlig entusiasm, denna säregna urkraft som ingen makt rår på. Nu skulle hon få flyga över barriären, kika in i paradiset och smaka på all världens erbjudanden.
1p– Paradiset? sade Maire. Hur kunde Sonja välja just det ordet? Maires far hade flyttat familjen från den plats som Sonja längtade efter till det landskap han trott var paradiset.
1p– Paradiset, sade hon, det finns här, min flicka, arbetarnas eget paradis. Det trodde din morfar Viking och kanske din pappa. Det trodde nog jag med ett tag. Det var en så vacker tanke, om rättvisa och delad makt. Den eggade vår ungdomliga entusiasm, den där absoluta tron på att bygga ett kommunistiskt samhälle.
1pSonja nickade ivrigt. Hon var fostrad in i ideologin.
1pMaire utlovade nästan en annan planet, så overkligt lät det. Inga läger, inga femtiåttor. En stad med trottoarer, utan gångbanor av lervälling. Hus där man slapp frysa, eget kök åt varje hushåll.
1pMat. Suovas, kalops på bogen, köttsoppa, renkok med märgben.
1p– Märgben?!
1pTunt skivad tjåhki på rieskabröd. Palt. Stekt ripa. Maires uppräkning av delikatesser fortsatte in i evigheten. Första veckan i Sverige ska de äta sig proppmätta, och varje middag ska avslutas med hjortonmylta och tjockgrädde. Inom en månad blir de trinda och vackra.
1pMaire kunde få anställning kanske som tvätterska som hon var van vid och Sonja på LKAB:s kontor med ganska god lön. De skulle få råd med en tvårumslägenhet i Bolagsområdet och framöver kunna köpa varsin cykel för utflykter bortåt älvarna i öst och väst.
1pDe skulle gå på bio och se svenska filmer, låna svenska böcker på biblioteket. De skulle lyssna på svensk folkmusik, sjunga svenska sånger och tala svenska med varenda människa de mötte. Inte ett ryskt ord skulle komma över deras läppar. Inte en rysk tanke skulle de tänka.
1pMen först skulle de packa sina saker, säga farväl till grannar och vänner och ta sig till Moskva. Men Maire kom på andra tankar.
1p– Vi säger inte adjö, avgjorde hon. Vi kommer kanske aldrig härifrån. Att först ha lyckats få alla papper i ordning efter åren av krusande men sedan ändå stoppas vid gränsen eller värst av allt, att komma iväg och sitta ombord och våga tro på ett lyckligt slut just som planet vände tillbaka och sedan den fasansfulla förödmjukelsen att ha misslyckats, det var mer än hon mäktade med.
1pHon låtsades som ingenting, skötte sina dagliga sysslor, kokade soppa, bäddade, diskade och drack te med någon bekant.
1p– Och Oleg?
1pSonja for upp från stolen i ett huj. – Ingenting! Det är ingenting.
1pMaire suckade nästan ljudlöst. Det var så man sade inför det värsta, att det var ingenting. Han var ett par år äldre än Sonja, en yngling med bortförda föräldrar. De hade varit självägande bönder, som misstyckt att införlivas i en kolchos och därför sänts till läger liksom alla statsfientliga kulaker. De hade inte återvänt.
1pNej, sade Sonja, att han betydde ingenting. Nej nej nej.

Strax innan de for till Moskva kom beskeden om Maires föräldrar. Viking Niva hade avrättats i fånglägret en vecka efter arresteringen. Sara-Lena Niva hade avlidit i tyfus på Olenij Ostrov sommaren efter arresteringen.
1pAlexander Lindstam uppgavs som ej registrerad och därmed ej existerande. Hennes lille pojke var vorden rysk eller död. Om hon lämnade landet skulle hon aldrig få veta vilket.
1pOm Eino gavs heller ingen information.
1pHon förmådde inte längre sörja de döda eller de eventuellt döda.

Med passet i ena handen och sin dotter i den andra tog Maire nattåget för att kunna köpa flygbiljetter. På beskickningen i Moskva skulle de kunna låna pengar till biljetterna, det hade de hört av andra svenskar. Utanför svenska beskickningen patrullerade milisen.
1p– Andas djupt, sade Maire. Titta rakt fram. Om en halv minut är vi på svensk mark. Beskickningen tillhör Sverige. Om tio steg har vi lämnat Sovjetunionen. Snegla inte, de kan ingenting göra. Vi är strax framme.
1pMen hon visste att de kunde göra allt. Hon kisade med ögonen för att slippa se, kilade kvickt förbi. Så var de inne i byggnaden.

På Intourist fann de att biljetterna var utställda via Riga, så de fick lov att mellanlanda. Maire hade velat flyga raka vägen utan stopp. Varje uppehåll innebar nya kontroller, nya risker.
1pHon såg sig ängsligt omkring.

Det kändes som ett dåligt omen att inte få flyga direkt. Det fanns någon beslutsbehörig som tyckt att hon skulle ner i en ockuperad stad. Det måste ha funnits ett skäl till att hon skulle påminnas om det förhållandet, kanske bara en fingervisning om att hon var maktlös, att hon inte skulle riskera glömma det ett enda ögonblick. Hon vred och vände på frågorna.
1pHon stod huttrande i vårblåsten med högra handen hårt om Sonjas vänstra.
1pDe kisade mot himlen.
1pStrax före ombordstigningen kom två män fram med ett dunkelt hot att inte prata bredvid mun vid framkomsten.
1pMaire log snällt som svar. Hon skulle fortsätta le tills planet landat på Bromma flygplats. Om, tänkte hon. Om det landade, om det inte vände mitt ute över Östersjön och for tillbaka till Sovjetunionen, om det inte störtade i havet, om om om.
1pMen för säkerhets skull log hon.

Moln. Som tjock gråvit bomull i veckade lager.
1pJag drömmer, tänkte hon. Världen ser inte sådan ut. Himlen är inte vadderad. Väl?
1pJag är död, tänkte hon. Slutligen tog de även mig med ett nackskott, som mor och far.
1pPang. En massgrav utanför Petrozavodsk. Nu ligger vi alla knota vid knota i samma grop och tror att vi flyger på moln.
1p– Vi flyger, sade Maire.
1p– Ja, vi flyger.
1pI vilket ögonblick som helst kunde planet vända.
1pUtan skygglappar, tänkte hon, världen måste beskådas utan skygglappar. Hon hade avrest från den ockuperade staden Riga med destination det fria landet Sverige, hur naivt var inte det?
1pDet enda hon aldrig förstod var cirkusen. Varför lät de henne resa? Varför sade de inte ärligt att hon var fast, att hon förlorat som alla andra före henne? Att en diktaturstat inte kan lämnas ty detta faktum är inkluderat i systemet. Varför sade de inte det. Varför lät de henne hoppas.